bakåt i tiden


Kanske är det för att jag aldrig stått mina syskon speciellt nära under uppväxten som gör att jag inte riktigt känner mig som en del av familjen. Det gör det inte bättre av att min äldsta lillasyster gör allt för att stöta bort mig, vilket hon lyckas väldigt bra med. Kanske är det för att hon fortfarande anser att jag är ansvarig till vår faders död? Vi har aldrig haft det riktigt bra men vi har iaf hälsat och ibland pratat, ibland har vi försökt att vara vänner men efter pappas bortgång är jag bara luft och inte hennes syster längre. Som om jag aldrig existerade i vår familj, hon tar bort mig från bilder, skriver inte med mig på familjelistan, går in i mig som om jag inte fanns och bara var luft. Säger hon något är det för att ryta om jag råkar hålla i något som är hennes eller pratar med hennes kille, men annars finns jag inte.

Hon verkar inte heller komma ihåg att hon inte alltid har varit den snällaste lillasyster utan endast att jag inte varit någon bra storasyster. Hon har aldrig någonsin sagt förlåt för alla de ord hon sa till mig som barn. När hon konstant hakade på mina två bröder som alltid retade mig över hur tjock och ful jag var, att jag hörde hemma bland grisarna. Att hon konstant stal mina saker som hon gömde på sitt rum och aldrig delade med sig av något trots att jag alltid delade med mig av mitt. Hennes svar var alltid ”Du behövde inte ge mig”
Men det är alltid lättare att komma ihåg allt ont alla andra har gjort mot en än vad man själv gjort mot andra. Och jag tvivlar att jag någonsin kommer få ett förlåt för alla de ord hon sagt och för att hon sa att det var mitt fel att pappa dog.

Min ena bror är faktiskt den enda som sagt förlåt för allt han gjort mot mig, han sa ”förlåt för att jag varit en sådan dålig bror”. Min andra bror nekar till allt och tycker att han har varit en jättebra bror. Kanske har han förträngt allt, men jag kommer ihåg. Inte allt för mycket har även jag förträngt, men mycket kommer jag ihåg. Jag har förlåtit och gått vidare men minnena finns kvar. Mitt namn var Gris och jag hörde hemma bland grisarna i svinstian. Jag fick höra det så många gånger, både från mina bröder och min ena syster att jag tillslut kallade mig själv för gris. Orkade dem inte äta upp maten sa dem alltid att grisen kunde äta upp det och tittade på mig. På skolan fick jag inte säga till någon att jag var deras syster, jag fick inte heller le eller skratta, hamnade vi på samma fest slängde dem ut mig och jag fick aldrig följa med dem någon stans, medan min syster fick mer än gärna följa med och festa och hänga med deras kompisar. Inget jag gjorde dög för att vara värdig att vara deras syster. Jag klädde mig fel, jag sminkade mig fel, jag umgicks med fel människor, jag pratade fel och allt jag snuddade vid vägrade dem röra rädda för att få mina basiller och sa jag ifrån var jag stöddig och uppkäftig så då fick jag skit för det.
Berättade jag för någon vuxen var deras svar alltid ”Syskonkärlek” så där fick jag inget stöd.
Inte nog med att jag fick höra alla dessa ord hemma så fortsatte det på skolan, var det inte från dem var det antingen från några av deras kompisar eller andra på skolan. Jag fick konstant höra om hur tjock jag var, att min röv täckte upp hela korridoren, att jag inte fick vara med att leka för att jag var ett fettmaberg osv.
Förlåt för att jag föddes stor, jag var störts på hela BB, vägde nästan 5kg och blev aldrig av med bebishyllet hur mycket jag än tränade. Förlåt!
Nej jag tänker faktiskt inte säga förlåt. Varför ska jag säga förlåt för att jag blev skapt med den kropp jag hade? Jag åt inte mer än vad någon annan i min familj gjorde och jag var med i många aktiviteter, fotboll, gymnastik, trampolin, längdskidor, innebandy osv. Det är alla ni som sagt alla dessa hårda och sårande ord som ska säga förlåt. Alla ni som fick mig att fälla alla mina tårar och låsa in mig på toaletten rädd för vilka ord jag skulle få höra och vilka fingrar som skulle peka när jag kom ut. Det är ni som ska säga förlåt, inte jag!

Den psykiska påfrestningen blev tillslut så stor att det ledde till destruktivt beteende, bulimi, alkoholmissbruk och hemska tankar. Då fick jag ist höra att jag inte brydde mig om min familj, att jag  bara tänkte på mig själv och mina vänner.
Jag är överlycklig idag att jag aldrig genomförde de tankar och planer jag hade, eller att de inte lyckades. Jag älskar mitt liv idag och känner mig otroligt lycklig över dem jag har mig nära. Jag sörjer med dem som inte såg ljuset och klarade sig igenom mörkret.

Så tyvärr, jag känner inte denna fantastiska sammanhållning resten av min familj känner.

Av den stora familj jag har är det tyvärr bara två jag verkligen känner är min riktiga familj och det är min mor och min yngsta lillasyster. Jag har i så många år önskat och hoppats på att få känna mig som en del av familjen, men varje gång jag har träffat alla har jag blivit nedstämd och deprimerad över att inte känna mig innanför cirkeln utan snarare som en utböling. Men jag tror mycket även beror på att jag inte vill vara med i deras cirkel då jag ser hur respektlöst de behandlar  varandra genom att bl.a säga IDIOT och trycka ner varandra. Jag har nu insett att jag kanske aldrig kommer känna mig som en del i familjen och därför känner jag en sådan lycka att jag snart har min egen lilla familj med man och barn. Min syster, min mor, min moster och”Nyfikens” familj har redan börjat ta del av vår lilla familj och min yngsta syster har redan visat starkt intresse av att vilja lära känna sin systerdotter och finnas där för henne.

Hur det blir med övriga familjemedlemmar återstår att se i framtiden.

Jag hade inte alls tänkt skriva något om detta men så såg jag bilder från min systers student och självklart fanns jag inte med på en enda bild. Som om jag inte ens var där och helt betydelselös vilket fick gamla minnen och ledsna känslor att bubbla upp.

Annonser

2 kommentarer (+lägga till din?)

  1. namn
    Jun 18, 2012 @ 19:42:32

    Celina, du skriver så fantastisk bra. Du lyckades röra mig till tårar. Jag kan inte förstå att någon har kunnat behandla dig så. Dom ska ju vara din familj!
    Du är vacker. Du är riktigt vacker och du ska aldrig tro något annat.
    Jag önskar dig all lycka med din lilla familj. Din dotter vet inte om det än, men hon är lyckligt lottad att få dig som mamma.
    Vi träffas inte så ofta som jag skulle vilja men jag tänker mycket på dig.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: