energin är min gud


Ska vi ta och prata lite om det okända då (det kommer bli ett långt inlägg så sitt bekvämt och se till att ni har gott om tid).

Det var roligt att läsa era kommentarer. Vissa tror på ett liv efter döden och andra inte. Jag själv tror på ett liv efter döden. Jag ska förklara.

Min tro ligger på energier. Jag tror att så kallad GUD är energier. Energier som finns runt om kring oss, överallt. Jag tror även att det finns en källa till denna energin och det är den källan vi alla vill komma till. Ja det är himlen kan man säga. Jag tror på själen, att när vi dör och själen lämnar kroppen blir den till en energi. En energi som har kvar minnen från jordelivet. Och då menar jag inte bara minnena från just det livet utan även från tidigare liv.

Min tro är att när man flyter om kring i universum som en energi kommer man ihåg hur det kändes men man kan inte längre känna. Man har med andra ord minnena kvar av känslor men kan inget känna. Därför är man varken lycklig eller olycklig när man är en energi. För varje liv man lever på jorden kommer man närmare kärnan till energin. För att bli ett med kärnan behöver man ha upplevt allt livet har att erbjuda. Jag tror därför det finns en mening med allt, en mening till att man föds med funktionshinder, att man dör av en sjukdom, ja en mening till att spädbarn dör. Då tror jag att det bara behövdes den korta stund på jorden för att det bara var det som fattades till att bli ”Gud” (bli en del av energins kärna). Därför tror jag att alla onda och elaka människor som finns på vår jord, ja att de måste finnas. För att bli ett med energins kärna måste man ha genomgått allt, måste ha varit allt.

När man svävat runt som energi med alla minnen och känner sig redo att börja känna igen, och när man listat ut vad i minnena som fattas. Då tror jag att man föds om, jag tror att man väljer ut vilka föräldrar man vill ha för att få det liv man behöver utsättas för.

Att ha denna tro har hjälpt mig väldigt mycket att komma över allt som hänt mig under mina 27 år med denna kropp. Det har hjälpt mig att se allt positivt, att allt har en mening. Hade det som hänt inte hänt, hade jag inte valt de vägar jag valt hade jag inte varit där jag är nu, kommer jag inte vara där jag är längre fram. Allt från min uppväxt har lärt mig hur jag ska fostra mina barn, hur jag ska behandla dem och hur jag ska få dem att växa. Jag ska se dem, lyssna på dem, respektera dem, ge dem råd och göra allt i min makt att både vara deras vän och mamma. Jag ska dela med mig av min historia, inte dölja den.

Jag tror att man som barn har minnen från sitt tidigare liv. Men sedan blir man formad av samhället och minnena tynar bort. Det finns ett program som heter  ”The ghost inside my child” som handlar just om barn som fortfarande har minnen från deras tidigare liv.  De kommer ihåg vad dem hette, vart dem bodde och hur dem dog. Föräldrarna gjorde efterforskning och det visade sig att dessa människor en gång levt. Allt stämde exakt. Och barnen var ca 5 år, så det fanns inte ens chans att de skulle fått en så detaljerad information om dessa okända människor. För er som är intresserade av sånt, om ni tror på det eller ej så kolla denna serie, den är väldigt intressant oavsett tro.

Jag ska berätta lite vad jag varit med om när det kommer till andar och väsen. När jag gick i gymnasiet var jag väldigt spirituell av mig, och jag umgicks med människor som kunde få kontakt med andevärlden.
En kväll satt vi ett gäng hemma hos en och hade filmkväll. Jag satt längst ut i soffan i vardagsrummet och hade överblick över hallen. Ni vet den där känslan man kan få att man är iakttagen, den fick jag. Det kändes som att någon stod i hallen. Jag tittade dit, och där stod det en lång man med långt hår och lång svart rock. Bara några sekunder sen försvann han. Trodde jag hade sett i syne så jag tänkte inte så mycket mer på det, men sedan efter en stund fick jag samma känsla och tittade dit igen, och där stod han igen, han gick rakt emot mig och plötsligt försvann han igen. Jag ville inte skrämma upp mina vänner så därför sa jag inget till dem. Men nästa morgon när jag och två vänner från filmkvällen gick på café för att äta frukost hände det något. Vi satt och pratade om filmkvällen och då berättade jag för dem vad jag hade sett, min vän som satt snett mitt emot mig berättade då att han hade sett en gammal man i hallen med grå hatt och kostym med käpp. Han som satt bredvid mig var en av dem som hade kontakt med andar och hand berättade då att det hade varit en stor andetrafik i lägenheten den kvällen och att det därför inte var konstigt att vi hade sett lite. Vi satt tysta en stund och plötsligt början han bredvid mig att skaka, jag och han mitt emot tittar på varandra och sitter tysta. Till slut frågar han mitt emot mig ”Celina fryser inte du?” ” Nej” svarar jag ”jag känner mig bara väldigt illamående” Då vänder han sig som sitter bredvid mig mot mig och tittar med onda ögon och säger ”TYST!” till mig. Både jag och han mitt emot blir rätt skrämda och chockade. Vi satt tysta en stund till slut frågar han mitt emot mig igen ”Men Celina fryser du inte?! och jag svarar åter igen ”Nej jag känner mig bara illamående som att jag behöver spy” då vänder han sig som sitter bredvid mig mot mig igen och säger med hårda ord ”Den här killen spyr” Han hade då fått kontakt med en ande som mådde illa och spydde. Vi bestämde oss för att lämna caféet och få luft och andrum. Jag gick runt och kände hur jag höll på att spy hela tiden, medan den andra killen frös jättemycket. Han som hade kontakt med anden bad honom att lämna oss i fred om och om igen men anden vägrade. Efter ett ganska bra tag slutade jag att må illa och spykänslan försvann, han som frös slutade att frysa och den andra killen sa ”nu har han lämnat oss”
Det är det närmaste jag själv har upplevt när det gäller andevärlden. Sen har mina vänner berättat massor de har varit med om. Jag tror att det kan vara så att om man umgås med människor som är öppna mot andevärlden och kan få kontakt med dem gör att man själv blir mer öppen.

Ok då lämnar jag det här med andar och går tillbaka till energier. Jag var på en fantastisk underbar festival när jag gick i gymnasiet och hade en riktig festivalsommar. Den heter Ängsbacka och var precis vad jag behövde då. Man kunde välja att vara där antingen 1 vecka eller 2 veckor. Eftersom det kostar en hel del och speciellt när man är student blir det ju ännu dyrare hade jag bara råd med 1 vecka, men det räckte gott och väl. Jag fick verkligen jobba med min spirituella sida och jag fick jobba mycket med mig själv. Släppa allt jag gick och bar på. Jag gjorde skrattyoga, mediterade, dansade, lärde mig att titta folk i ögonen, bröt spjut med halsen, gick på glödande kol. Jag kände och gav energier.
MINOLTA DIGITAL CAMERA

Och jag måste berätta det jag tyckte var coolast med denna festival. Det var en kvinna.
Det fanns massor av olika workshops man kunde vara med på.  Det började med svetthyddan. I början kändes det ganska odd och obekvämt. Vi började med att sitta runt en grop i marken med en brasa med stenar under. Sedan skulle vi gå runt i skogen och pussa på träd och stenar och tacka Moder Natur för allt hon ger. Sedan skulle vi gå in i den lilla hyddan nakna med en handduk om man vill (tack och lov). När vi satt där inne sa de att vi inte fick dricka något vatten och inte heller gå ut. Vi skulle sitta där i 3 timmar, vatten hade vi redan i kroppen och vi skulle ge varandra energi för att stå ut värmen. Tyckte inte att det var så farligt, men det var ju fram tills stenarna bars in. Vi satt direkt på marken och det blev snabb väldigt varm. Ledaren där inne satt och sa ett mantra och ju mer tiden gick ju jobbigare blev det. På något sätt hamnade en kvinna i min famn, hon låg ner i mina knän som ett barn och jag höll henne som min dotter. Vi gav varandra energi och hjälpte varandra igenom detta. Tack vare att vi hade varandra och gav varandra styrka klarade vi av värmen och törsten. När vi äntligen fick komma ut från hyddan lade sig alla sig på gräset och bara nöjt. När jag låg där och andades in den friska luften och kände en extrem lycka kom kvinnan och kramade om mig, vips från ingen stans låg hon på mig, kramade mig och tackade mig om och om igen. Sen vips så bara försvann hon. När jag låg där i gräset och andades in luften kände jag verkligen hur en stor sten lossnat från mitt hjärta och mina axlar kändes lätta. Jag kände mig verkligen som en helt ny människa och trallade där ifrån.
Sen gjorde jag en känsloyoga, och det var det jobbigaste och svåraste jag gjorde där. Nu kommer jag inte ihåg alla steg exakt men vi skulle gå runt i salen först två och två och hålla varandra i handen, möta andra par, titta dem i ögonen och hälsa. Det var ju inga svårigheter, men sedan skulle vi släppa varandra och gå en och en. Då skulle vi gå runt i salen och skrika ut alla våra frustrationer mot den mötande människan. Vi skulle skrika ut allt dumt alla gjort mot en. Lätta på våra hjärtan och säga exakt vad vi tänkte och kände om den människan, om hur hen sårat osv. Detta var så otroligt svårt för mig, jag klarade inte av det, jag hade en sådan spärr. Ledaren såg att jag inte klarade av det, hon gick fram till mig och uppmuntrade mig, vägledde mig. Hon tog min hand och ledde mig till en kvinna i rummet som jag skulle skrika på. Och visst tusan, det var kvinnan från hyddan, hon tittade mig i ögonen och plötsligt kunde jag lätta på hjärtat och skrika ut (haha blir rörd av att sitta och skriva detta nu, det var så starkt). Efter att vi gått runt och skrikit en stund skulle vi plötsligt byta känsla och säga hur mycket vi älskade varandra. Det var också svårt fast inte lika svårt som att skrika ilska. Jag och kvinnan stötte på varandra igen och hade en djup ”kärleksförklaring” till varandra. Sedan skulle vi helt plötsligt gråta, först när hon sa det trodde jag aldrig det skulle gå, här hade ju jag gått och kring och varit kärleksfull, men när andra började gråta började jag själv gråta. Sedan skulle vi alla lägga oss ner på golvet och skratta. Oj vad vi skrattade, det var helt fantastiskt att bara få ligga och skratta efter allt. Allt avslutades med att vi alla dansade runt, runt i salen.  Sen var det målarworkshoppen, alla hade vi ett varsitt A3 papper och vattenfärg, vi stod i grupper av fyra och skulle måla känslan vi hade i oss på pappret. Jag kände mig helt låst och visste inte alls vad jag skulle måla, blev lite enfärgade streck här och där, lite som ett barn som precis lärt sig hålla i en pensel. Efter att vi stått och målat en stund, skulle vi dansa runt i lokalen med härlig musik, vi fick sprayflaskor med vatten som vi skulle spruta på varandra, papper vi skulle riva sönder och kasta. Det slutade med att vi även tog färg och målade på varandra. Helt underbart roligt var det, att få leka barn igen. Sedan skulle vi gå tillbaka till våra platser och fortsätta måla, och vilken skillnad det var, det bara flödade på med färger och mönster. Sedan skulle vi byta plats och måla på papperet mitt emot. Jag målade då ett öga mitt på personens papper, sedan skulle vi gå tillbaka till vår plats för att se vad den andra personen målat. Och detta måste jag säga, var jättekonstigt, för under hela workshoppen hade jag inte lagt märke till henne. Inte förrän jag gick tillbaka till mitt papper och såg att där, där hade någon ritat ett öga mitt på mitt papper. När jag tittade upp från pappret, stod hon mitt emot mig med sitt öga. Det var samma kvinna från de andra workshopparna. Vi tittade på varandra och bara skrattade.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Under denna vecka hade vi delats upp i små grupper som vi hade en träff med varje dag. Under den träffen fick varje person 5 minuter var då man fick prata om vad man ville, bara sitta tyst eller be om en massage. Ja man fick helt enkelt 5 minuter att göra vad som helst av. Min grupp började kallade mig för Shaman, vi avslutade nämligen varje träff med att stå runt i en ring med armarna om varandra. För varje inandning hämtade jag energi från Moder Jord och för varje utandning från Kosmos. Sedan började jag visualisera hur energin gick igenom varje person i gruppen när vi stod där i cirkeln, och det slutade alltid med att hela jag började skaka och kände hur energin flödade igenom mig. De i min grupp sa att de kände av min energi och därför kallade de mig för Shaman. Det var en person i gruppen som jag klickade med och vi brukade skicka energi till varandra ett tag efter. Jag kunde få energikickar långt efter festivalen och sedan när jag berättade det för hen att jag fått energikick hade hen precis skickat till mig, och tvärtom.

Det finns så mycket att berätta om vad jag var med om på denna festival, men jag tror nog detta får räcka. Jag kan bara säga att jag fylldes av så otroligt mycket kärlek under den där veckan och att jag blev förälskad i livet. Jag älskade allt och alla och alla mina bekymmer försvann för en stund. När jag kom tillbaka till verkligheten var allt så mycket lättare att handskas med. Jag hade fått en ny styrka, en styrka att kämpa vidare med mitt liv och en kärlek till livet.

Vill ni veta vad jag tror meningen med livet är?

Meningen med livet är att leva!

 

Annonser

2 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Anna
    Mar 28, 2014 @ 10:22:51

    Åh! Tack för spännande läsning! Häftig festival,åter igen blir jag inspirerad av dig ❤ Ha en härlig Fredag! Kram

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: